Träning

Åh, så skönt det är när det känns som man kommit igång med träningen. Och för första gången i mitt liv tycker jag det är kul att träna. Så till den grad att jag funderar på att anmäla mig till nått Stockholmslopp, för att göra målet mer konkret. Att träna inför ett lopp, som vårruset eller tjejmilen, känns helt klart mer greppbart än att träna bort polycystiska ovarier, och det är smart att lura hjärnan ibland.
 
 
 

Mina damer och herrar

Once in a blue moon händer det att det händer saker och jag ger mig ut på äventyr.
Det var när jag stod i korsningen Odengatan-Sveavägen, och valde mellan kebab och McDonalds take away, som jag bestämde mig för att vidga mina vyer och tänka större. Så jag hamnade i Kista, med siktet inställd på persisk mat, som avrundades med kaffe och biskvi. Det var min treat till mig själv efter en lyckad intervju som förhoppningsvis leder till jobb. Kram på er där ute och gott nytt år.
 
 
 
 

Beskedet

Jag känner mig lite smått illamående. Medan ansiktet svullnar och väger tungt på kindbenen och jag bara vill brista ut i gråt. Den där utbildningen som jag hade hoppats på. Som fick mig att drömma om möjligheter... Dom ringde idag och sa att jag tyvärr inte kunde beredas plats. Jag tiggde och bad. Pratade snabbt för att hinna få med allt om att min a-kassa tar slut snart, och hur svårt jag har att hitta ett jobb. Hur mycket jag behöver den här utbildningen. Men nej. Tyvärr. Ingen plats för lilla mig. Så här sitter jag nu, moloken. Försöker att inte känna för mycket medans jag plockar upp skärvorna av det som på kort tid kommit att bli min dröm. Jag vet att jag måste rycka upp mig. Att än en gång inte ge upp och hitta nya vägar och nya alternativ. Men just nu värker hjärtat och jag ger mig själv en minut att tycka synd om mig själv.