Wictoria Pe

När jag var ung hade jag tur i jobb.  Inte i kärlek, inte i spel, men jobb hade en förmåga att dimpa ner i skallen på mig.  Och damp de inte ner och jag sökte jobben själv fick jag alltid jobbet. Utan undantag. En ansöken, en intervju - jobbet mitt. Även de ggr jag kommit försent.

 

Jag var kassörska på ett varuhus, säljare på ett gym, bankkassörska .... till en dag då jag bestämde mig för att plugga. Att lämna 20-pluss-jobben bakom mig för att ta mig ann 30+. 

 

Termin ett och två gick bra. Tre och fyra lite knackigt. Och under tiden hade jag höjt mitt högskoleprov så pass att jag på andra försöket kom in på min drömutbildning. En kurs i Statskunskap med en speciell inriktning, på en högt ansedd skola för just det ämnet.  

 

UN hot shots -here I come!, tänkte jag. 

 

Med nyckel till skolans bibliotek satt jag dygnet runt och pluggade. Stolt över min disciplin men med gråt i halsen för att jag hur mycket jag än läste, och hur hårt jag än pluggade inte kunde ta in. Tenta efter tenta flunkade och omtentor samlades på hög. En termins kurs tog två terminer och jag var fast i ett jag-har-pluggat-för-länge-hjul för att sluta. Omregistrering efter omregistrering. Varannan termin utan CSN. Jag såg mina kursare klättra och ta examen, medan jag själv stampade på samma ställe.

 

När fyra år hade gått (från studiestart) fick min mamma nog. Det var något fel på mig som, när jag inte pluggade, bara låg i sängen och grät. 

 

Hypotyreos, sa psykologen. Underfunktion i sköldkörteln.  Typiska symptom: trötthet, deppression, brain fog och svårt att fungera i vardagen, - för att nämna några. Och jag som trodde jag var olyckligt kär.

 

Tyvärr tog det ngt år för medicinen att börja verka. Och när den väl gjorde det var mitt självförtroende kört i botten. Visst kunde jag skriva en salstenta nån gång och få ett VG. Och säga kloka saker på lektionerna, men att prestera hemifrån...  med mina egna tankar och reflektioner på ett tomt blad, och bolla analys med teorier, det gick bara inte. Jag var så inställd på att jag inte förstod att jag även när jag förstod intalade mig själv att jag inte förstod. Förstod jag så måste jag ha fel. 

 

2010 gav jag upp. Då hade jag pluggat i sex år och tagit 195 högskolepoäng. Jag saknar en B och en C-uppsats för att ta examen.

 

Idag är jag arbetslös. Jag har haft ett par jobb sen jag slutade plugga (och under tiden). Men för tillfället känns det motigt. Jag har en god hit rate på mina ansökningar och kommer iväg till intervjuer, men det är svårt att förklara min bakgrund och sälja in sig själv. Jag har svårt att förhålla mig till min egen historia och känner mig skamsen. 

 

 Nu till den ironiska biten.

 

Jag har sökt till en bagar/konditor-utbildning på komvux. Ett noga vägt beslut efter att beaktat såväl arbetsmarknad som min egen situation. Man kan bara söka ett kurspaket per terminsstart och min A-kassa tar slut om fyra månader.

 

Nu är det inte säkert att jag kommer in. Men jag hoppas att jag gör det. Men är det inte ironiskt att samma dag som jag skickar iväg min ansökan till komvux, får jag veta att jag har PCO(S)? Att jag helst inte bör äta socker och att övervikt är detsamma som PCOS för min del, och svårighet att få barn.

 

Vad gör man liksom?

 

Kan man jobba som bagare utan att smaka på det man gör? Eller göra som sommeliern och spotta ut i  vasken?

 

Vad gör man?