Kommer jag att få barn?
Det är en märklig sak, att jag av alla vänner, av alla jämnåriga kusiner och sysslingar, barndomskamrater och skolkamrater, skulle bli den som inte fick barn. När jag tänker tillbaka på min barndom, och minns hur mycket jag brukade leka och ta hand om mina dockor, och gå ut och gå med min röda dockvagn känns det som bara så märkligt att någonting så självklart som att också jag skulle bli förälder en dag, inte slog in. Jag var ju liksom flickigast av dom alla. Ville ta hand om redan som barn.
Imorgon får jag veta om jag kan få barn. Eller veta och veta...jag får väl en slags uppskattning. Jag känner mig inställd på att få höra positiva besked men vet samtidigt att det hopp som jag bär på, som gör barnlösheten uthärdlig och hanterbar, kan tas ifrån mig imorgon.
