Min tur
Jag var 21 år när SATC började sändas i Sverige. Hundra repriser senare och femton år äldre är denna serie fortfarande mitt förstahandsval en tisdagskväll som denna. Och jag blir lika fängslad nu som då av dessa vackra glammiga kvinnor. Jag älskar hur denna serie gjorde thirty-something the new black och liksom fick både livet och ungdomen att kännas längre och flådigare.
Nu femton år senare är jag själv där. I samma ålder som tjejerna i serien. Inte riktigt singel, men inte heller stadgad. Det udda numret som står vid sidan om och tittar på när Bitsy Von f-in Muffling susar förbi med ring på fingret och magen i vädret. Inte bara att man är sist ut, man stretar plötsligt i motvind. Där lyxen att ta det lugnt, att gotta in sig i relationen, utvärdera, lägga åt sidan, börja om när känns är fel och hitta nån annan.... den finns liksom inte. Det är nu det gäller och man får ta dom kort man har.
Om en vecka är det min tur. Min tur att genomgå samma resa som Charlotte. Med en pojkvän som egentligen inte vill ha fler barn. Vad gör man liksom?