Head of meat
Det har varit en underbar jul. Så olik alla år som jag och mamma suttit ensamma tillsammans framför Kalle. Den här julen var min andra jul med pojkvännen, och vi var bjudna till barnens mamma att fira jul med dom, tillsammans med släkt och vänner. Huset fullt. Underbart och trevligt. Vi har tittat på Kalle, ätit gott, spelat spel och diskuterat. Och självklart öppnat klappar. Jag gav pojlvännen en värmande mössa och skräddarsydd skjorta och fick själv en kamera och en DVD-box.
Efter Kalle var det dags att värma på julbordets varma. Prinsar och köttbullar till ett 30-tal personer och en stor kastrull potatis till det. Den som känner mig vet att jag gör hyfsat god mat till vardags. Som min lasagne och enchiladas eller min galet goda linssoppa. Men vet också det är något med att steka protein som jag har galet svårt för, vare sig det är veg eller animaliskt. Jag är rädd för protein helt enkelt. Rädd för att bränna men ännu räddare att innamätet inte ska bli lagat nog. Att hitta balansen.... Och det gör att resultatet blir just vad jag är rädd för nio gånger av tio. Att jag steker på för låg värme i en evighet, eller för hög värme för kort. Bränd yta, kallt innanmäte, det är mitt signum i köket.
Pressen kändes altså enorm när husamor satte mig att ansvara för husets varma, aka julbordets favoriter. På en främmande spis med vresiga touchknappar istället för gas-vred. I husets hjärta, open plan kitchen, solidariska gäster, Wictoria vid spisen -som tjuter, blinkar och stänger av när vattnet kokar över. På med plattorna igen, potatisen glöms bort, potatisen kall. Ingen plan B, inga reserver. Bara en uppsättning korvar och bullar och potäter. Jag försökte varna att jag har tummen mitt i handen när det kommer till att hjälpa till i köket -men min röst försvann i sorlet..