Wictoria Pe

Själv började jag blogga för fyra månader sedan, i sängen brevid min pojkvän. 

Take a walk in my shoes, var tanken födde denna blogg. Å ena sidan Inspirerad av Blondinbellas ”inställningsskola”, som hon "höll" vid samma tidpunkt, å andra sidan provocerad av densamme.

 Visst kunde jag uppskatta hennes välvilja, och hålla med henne i sak om att livet blir lättare om man tänker positivt. Men det retade mig en aning att bli mästrad av någon vars liv verkade gå på rälls. Som just gift sig, fött ett barn, och till råga på allt köpt en etagevåning mitt i stan. 23 år gammal!!!

 Under samma period gick jag barnlös i väntan på utredning. Arbetslös, på en klassresa neråt, och hade just fått veta att min mamma har cancer.

 Jag kände att jag ville starta en alternativ blogg till alla Gulletussar och lyckofasader där ute. En oförställd och naken blogg som utgår i från tanken att det är mänskligt och en del av livet att livet dalar ibland. Som å ena sidan tror på tankens skapande kraft, men som också ställer sig ödmjuk inför det faktum att vi alla föds med olika temperament att tackla livets utmaningar med.

 Jag ville avdramatisera det svåra och säga att vi inte är ensamma. Att jag inte är ensam. Och samtidigt utmana mig själv att våga visa verkligheten. Så som den är. I mitt liv. Utan fasader och utan att känna mig skamsen. 

Men det är svårt. Även jag har fostrats  att hålla skenet uppe. Att svara jättebra om någon frågar, och att det är fult att tycka synd om sig själv. Samtidigt som det aldrig varit min tanke att driva en tung och negativ blogg -vilket är vart det barkar när det känns som utmaningarna blir för många -vilket leder till att jag inte skriver alls.

Samtidigt vill jag värna om mina närmastes integritet och inte skriva om vardagssaker som tex mina bloggläsande bonusbarn kan känna igen. De ska liksom inte känna till i dagsläget, min och pappas ”familjeplanering” -varför jag väljer att blogga anonymt.

Så då blir det inte mycket bloggande alls som ni ser :-/

Men, men...., medan jag ännu söker min "bloggidentitet":

Det här är i alla fall min inte-mamma-blogg. En skriva-av-sig blogg om min resa genom livet. En bearbetning kanske, av det som har varit och en handlingsplan för det som jag vill ha.

Och kanske är det det som är det bästa med en blogg. Att den blir precis som man gör den till och att varje dag ger upphov till en nystart.