Wictoria Pe

Jag känner mig lite smått illamående. Medan ansiktet svullnar och väger tungt på kindbenen och jag bara vill brista ut i gråt. Den där utbildningen som jag hade hoppats på. Som fick mig att drömma om möjligheter... Dom ringde idag och sa att jag tyvärr inte kunde beredas plats. Jag tiggde och bad. Pratade snabbt för att hinna få med allt om att min a-kassa tar slut snart, och hur svårt jag har att hitta ett jobb. Hur mycket jag behöver den här utbildningen. Men nej. Tyvärr. Ingen plats för lilla mig. Så här sitter jag nu, moloken. Försöker att inte känna för mycket medans jag plockar upp skärvorna av det som på kort tid kommit att bli min dröm. Jag vet att jag måste rycka upp mig. Att än en gång inte ge upp och hitta nya vägar och nya alternativ. Men just nu värker hjärtat och jag ger mig själv en minut att tycka synd om mig själv.